Igår på kvällen gick hon hem till Herr T. Hon vill inte vara hemma själv, snurrade för många tankar i huvudet på henne. Det tog lång tid att gå till honom, det var som han hade flyttat till andra sidan staden. Var småsteg, för att inte kroppen klarade mer. För jobbigt att hamna i samma sits som för några år sedan, men en stark utanför-känsla.
Väl hemma hos Herr T fick hon både gråta och bli omkramad. Han torkade tårar och strök hennes kind. Vilket gjorde att det hemska försvann bort för kvällen.
När de låg i sängen höll han fortfarande om henne, fast han var trött och behövde sova. Men han vill inte släppa henne heller, även om de både vet att det innebär att det tar längre tid att somna.
Det är bra att det finns livlinor kvar att använda...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar