2 månader...

Idag har det gått två månader sedan hon blev ensam igen. Två månader...känns som en hel evighet. En tredjedel av deras förhållande. De har inte träffas på 2 månader, hon har svårt att fatta det. Som alltid när någon inte vill vara i hennes liv längre eller ha en mindre roll. Tystnade som bli, att inte mobilen ringer, eller att han försöker skrämma henne genom att stå utanför fönstret. Hon hatar att vara utanför och inte veta vad som händer. Att gå från att veta allt som händer i hans liv till att inte veta något.

Som sagt två månader och hon funderar på hur han ser ut. Hon börjar glömma. Hur hemskt är inte det? Hon har foton men det är inte samma, som att kunna mana fram bilden.

Två månader och hon är splitrad i två, den som fortfarande vill och saknar och det som har gett upp. Den som vill och saknar vill bara få lov att prata med honom. Den andra delen av fröken anser att det inte är någon ide, han har valt bort henne ur sitt liv av en anledning. Den delen av henne som inte tror att hon någonsin kommer träffa någon att dela livet med.

Hon kommer ihåg saker från deras tid tillsammans som hon saknar. Det är inte jobbigt att komma ihåg, hon är glad att hon fick uppleva det. Att bli hämtat efter jobbet, deras första puss och att få vakna med honom.

Två månader har gått och hon känner sig fortfarande lite lurad för att det blev som det blev.
Hon hade bara önskat att han skulle var lite mer intresserad av hur det är i hennes liv just nu. Hon vet han varnade henne att det skulle bli så. Men hon har svårt att släppa folk, och tror att folk har svårt att släppa henne på samma sätt. Även om hon har blivit motbevisad om det innan. Det går att släppa henne och gå vidare...

Två månader och fröken blir fortfarande glad när han ringer från sin taxi, även om det inte händer ofta. Och sist kände hon ett litet avstånd mellan dem som skrämde henne. HOn tycker ju om killen, även om hon inte vet om hon fortfarande är kär i honom...