Hon är evigt tacksam

Det är tufft just nu....

Denna sommaren har varit så tuff och fröken är konstakt trött. Hon har jobbat massor, en av dem som jobbat mest på avdelningen fast hon är en av dem som fått minst timmar schemalagt. Med andra ord de få lediga dagar hon haft i sommar har hon fått ryka in. Hon har blivit väckt titt som tätt och "tvingats" jobba. Men det är pengar i slutet, tänker hon. Lite mindre ont i magen och en chans att få ett sparkapital igen. Som hon har saknat att ha pengar på banken. Hon har lyft tynger än hon brukar för hennes kollega är på tjocken, alltså är det fröken som får ta det tunga varje dag. I hennes sommarbransch är heltid är mindre än 160 timmar i månaden men fröken har kommit över 160 timmar. Naturligtvis utan att få extra betalt för att man ställer upp. (kommunal är ju inte kända för att ta hand om sina alltid) Hon har den senaste veckan jobbar 54 timmar som ett exampel. (7,75 timmar i snitt per dag de sju dagarna hon jobbat). Det är även tredje helgen hon jobbar nu till helgen på rad.

Hon har packat och burit karonger på lediga timmar på dagarna. Det är tungt att gå tre trappor med kartonger. Det är tråkigt att göra det själv.

Hon har haft dåligt samvete för det som hände i början av sommaren. Rädd för att de som hon tyckte om från första början, kände sig lurade för att de inte förstått. För att hon inte varit nog tydlig. Hon hade bestämt sig för att fixa det under sommaren men tiden fanns inte och hon fick itne kontakt med herr b/m heller. Oron finns där fortfarande nu och om två veckor får hon se vad de säger.

Hennes sommarchef har kommit tillbaka och gör allt för att avdelningen inte ska må bra. Hon saknar sin gamla chef som såg till sina arbetares bästa och inte bara tittade på pengar hela tiden. Som inte läxade upp vid en enkel fråga. Tydligen är det att fråga om det verkligen är vårt jobb att köpa avmaskningsmedel till en boendes privata katt att anses som att vi vägrar göra något som ligger utanför vad som står på kontrakten. (det som står där är bara en 10% av vad vi gör för våra boende) Att ständigt får höra att man inte är välkommen tillbaka eftersom chefen tagit bort hennes uppgradering från outbildad som hon fick förra året. Trots att man är en av dem som ställt upp och har 11 års erfarenhet innan jobbet. Och enda andledningen till att man inte är välkommen är just det att man inte har sjukvårdsutblining.
Det är då hennes älskade arbetskamrater kommer in. De är då de säger att självklart ska du komma tillbaka. Vännen vi slåss för dig med. Du tillhör ju oss också. Vi har sett hur mycket du och Y har slitit i sommar och att ni har rott i land allt. Hur mycket ni ställer upp och hur lite ni får. Vem behöver vänner med arbetskamrat som ställer upp?