Allt började för någon vecka sedan. Fröken var inte på den skolan när det hände, men har blivit informerad dagen efter. Det berör elev och tre kollegor. Hon tyckte det var hemskt, men inte lika hemskt som de som var på plats. De som fick uppleva allt. Idag var det krissamtal för andra gången i frökens liv. Skyddsombudet är beredd att stänga skolan om eleven kommer tillbaka. Alla myndigheter är inblandade som går.
Alla i arbetslagen skulle få säga sina upplevelser från dagen inför psykologen. De skulle berätta hur de känner och vad de tror om framtiden. Fröken kände det som om hon inte borde varit på mötet. Hon har aldrig haft eleven, bara stött på den korridorren. Hon var säker hela dagen. Det kändes så falskt. Hon kände som hon borde känna något.
I bilen hem blev hon trött, så trött. Hon var inte säker att hon skulle fixa hela resan hem. På ren vilja åkte hon och simmade som hon planerat. Hon har aldrig upplevt en så jobbig simtur. 30 minuter kändes som 10 timmar. Hon har aldrig kämpat så. Hon började inse vad som kunde hänt. Hon började bli rädd. På något vänster tog hon sig hem. Hela kroppen är trött. Fröken är urblåst. Det hela arbetslaget har insett slog henne först nu, när hon hörde dem berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar