99 år

Inte fröken alltså utan hennes farmor. Idag faktiskt. Och fröken har fått rapporter att hon firade sin födelsedag idag. Själv så firade fröken sin farmor igår. Hennes familj bestämde att det var bäst att dela upp det. Farmor är inte lika pigg som hon varit en gång i tiden. Så fröken, mamma och pappa åkte upp på lördagen, så kommer farbror, faster, kusin med familj idag.

Det var inte bara kul att fira denna födelsedag. Fröken vet inte om hon vill fira att hennes farmor fyller hundra år nästa år. Varje gång hon ser sin farmor, försvinner den gamla bilden av henne lite mer. Minnet ersätts med en person som ibland är klar och vet vilka som är och besöker henne och ibland tittar på fröken med ögon som gör ont. Ögon som säger: Vem är du? Varför säger du inget? Vad pratar du om? Hennes norrlänska lilla farmor, som inte kommer ihåg namnen på gammelsläkten längre, tänk om hade vetat det för några år sedan när hon rabblade vad alla släktingar i norr som fröken aldrig träffat hade gjort.
Hon är pigg för att vara 99 år. Hon är fruktansvärt snabb när hon går med sin rullator, men kraften räcker inte länge. Det är tungt att andas. Hon hör knappt något. Hon har ont, hon har så ont. Alla år inom vården har slitit på kroppen. Det finns något i magen som bara väntar på att få vinna helt. Kaffe och maten smakar inte längre, hon vill inte träffa folk. Det är inte samma person längre.

Så kommer den delen av farmor fram och svarar på tal, eller visar på annat sätt att hon förstår där hon sitter i sin fåtölj. Den vackra gamla människan.

Fröken vet inte om hon vill vara med ett år till med tystnade som är kring farmor och den hjälplöshet hon ser hos sin pappa när han inte får kontakt med sin mamma. De är flera år nu som farmor trott att hon inte överlever ett år till och hon sa redan när hon fyllde 95 att det räckte. Hon ville inte då bli 100 år. Hon är seg så man vet aldrig....