en höna av en fjäder

Hon har mått dåligt en tid. Så dåligt att söndagen spenderades i soffan utan ork. Hon började till och med gråta när hon skulle göra en inlämningsuppgift för energi fanns inte där. (har ni sett fröken nydumpad, kan ni se henne framför er) Allt pågrund av att hennes chefer blåser upp saker och ting verkar det som.
Att få sitt och höra att han inte än ska rekomendera henne att sluta, att byta yrke eller att han inte än kommer ge henne sparken är knäckande. Speciellt som hon inte förstår vad som är fel.

Eleverna är inte otrevliga mot henne. De flesta gör som de ska. Men de har klagat till rektorn och rektorn trycker ner henne. De kan klaga utan att de har pratat med henne. Något som andra rektorer inte skulle godkänna enligt de hon har pratat med.

I fredags funderade hon på vad hon skulle göra om hon inte ska undervisa. Hon har ju bara en måndads uppsägning. Hon var nära att sluta då. Och hennes föräldrar som såg henne i lördags hade stått bakom henne. Fröken var så slutkörd att hon inte ens kom ihåg sin pappas nummer, som hon har kunnat i över 15 år.

Fröken har själv fått prata med en kollega som har gått med på att prata med klassen tillsammans med fröken hur de ska lösa det. Kollegan har förberett klassen, som verkar tycka att det är väldigt bra. Och har hittills inte sagt något elakt eller dumt. De har förståelse också för frökens situation, det är inte lätt att vara ny och komma in efter en älskad lärare på vårterminen i nian.

Fröken är så tacksam för de lärare hon har pratat med som just nu, punktmarkerar henne. Som ser till att peppa fröken varje dag och som öppnar sina stora pärmar av erfarenhet för henne. Som säger till henne att man får göra fel när man är ny, de gör de fortfarande. Utan de lärarna hade hon nog inte orkat gå till jobbet i måndags.

Tänk vad mycket som kunnat ha ändrat på om det skötts på ett annat sätt.