Alla nu som bor i frökens komun kommer genast börja räkna på vad de sparar i slutet av inlägget. Fröken har ätit med sina elever, gratis, japp ni hörde rätt fröken har på sin arbetstid fått mat. Hon har sett till att hennes elever pratar under bambastunden. Hon och hennes kollega D har lyckas så bra att eleverna vid hennes bord utan problem sitter kvar frivilligt på deras matrast och pratar tills alla vid bordet ätit upp. De flesta andra bord rusar eleverna i väg så fort de kan. Flera gånger har fröken och kollegan D sagt, ni behöver inte vänta på oss, gå och ha rast med er.
Nu får fröken bara äta 4 dagar i veckan, för alla ska få äta med eleverna. Även de som inte har metorselever (mycket mer jobb än att gå in och bara ha ett ämne att ha metorselever) Någon annan ska sitta brevidd eleven som hon vet de tycker är jobbig och inte har bordskick. Någon annan än fröken, någon som inte sakta men säker uppfostrar utan någon som kör hårt på. Som inte förstår att det blir värre, någon som sagt att eleven äter som en gris. (då blev det en spricka i frökens hjärta) Någon annan ska få äta med kollegan D, två dagar i veckan kommer de inte ha sin rast tillsammans när de sammanfattar dagen hittills och gör upp en plan för resten av dagen. De som ändå kommer vara så splittrade i år. Fröken tycker att ibland går sparbeting för annat, för de 100-200 kronor i veckan komunen sparar förlorar de så mycket. Eleverna förlorar en trygghet i bamba.
För är det någon som känner dessa elever är det hon och kollega D. Hon vet så mycket som en tittar in i hennes klass aldrig kan lära sig. Hon vet när det är dags att säga stopp och hon kan ställa sig mellan sina elever och veta att det är större chans att hon överlever än dör, för hon känner dem. De gör inte de som har strölektioner. De förvänatar sig att de annan personal som det samma. Fröken har redan en gång ställt sig framför en kniv i bamba och kommit undan utan sår. Hon kan titta på hennes kollega och får hjälp utan att säga något, alla ser inte.
Nu är dock lunchlådan gjord och fröken måste komma ihåg att ta med den också imorgon....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar