ständigt denna hosta.

Fröken dras med en hosta, av och till från i september. Så fruktansvärt tråkigt att ha det så. Att inte kunna lita på kroppen eller att kunna träna. Hon vill komma igång nu och pressa sig lite. Kondisen är inte vad den borde vara längre.

Orken blir där efter. Nu när hon måste orka för två. När hennes parhäst har det tufft privat och hon måste ta över ansvaret ännu mer för klasserna.

Fröken hade behövt orka mer för sin familj också. Det finns så många behov där med, hon borde orka vara med avlastande. Hon borde känna sig mer som en i familjen och inte som en utomjording som inte har någon plats. Bara för att hon inte kan bidra till samtalen om hur det är att vara förälder, föda barn eller annat. Så mycket tid som läggs på det och fröken som bara lyssnar och stänger av. Tur att det finns småfolk som får fröken att le och busa.