Hon hade ett samtal via msn igår med vännen C i den stora staden. De pratade om att ha samtal med folk, såna som är jobbiga. Till exempel att säga till ens pojkvänn att man känner sig bort glömd och att man vill att han visar att man finns. De samtalen som hon är så dålig på att ha, och som alltid leder till att hon blir ensam. Hon vet att alla såna samtal inte leder dit, hon har bara haft otur.
Hon borde ha de samtalen med andra också...inte bara de killar som hon har vågat falla för. Ibland känns det som om hon är en bra hejarklacksledare och kan stötta, men sedan då? Det är hon som kommer ihåg födelsedagar, men vars födelsedag man lätt missar. Hon frågar hur det går i livet och får en vacker bild upp målad för sig, men igen fråga hur det är själv. Mycket möjligt att hon just nu ser det ganska svart och inte är rättvis men ibland kommer tankarna. (och det är jobbigt att erkänna dem) Hon förstår alla, det är klart när man är mitt uppe i livet är det lätt att glömma. Det har hon själv också gjort.
2 kommentarer:
de samtalen är man nog rädd för, för att man är rädd för att den enda personen man vill ska känna en, kanske inte vill ha en om de känner en... eller, det är det jag brukar tro. tro att jag måste vara någon annan för att någon ska tycka om mig, och vågar därför inte visa mitt verkliga jag...
eller, vad tycker sambon?
kram
Åh jag måste nog också säga de där sakerna som man måste våga säga fastän man inte vill, kanske kan du jag och Fröken C kan ha en trepartsdiskussion kring detta...
Och jag tar nog åt mig lite, jag här himla bra/dålig på å försvinna i mitt egna. Du får knacka på då å säga ifrån vännen för du är viktig för mig, tro inget annat!!
Skicka en kommentar